Livet är som en studsande gummiboll-upp, ner. upp. ner.upp.ner

Livet är nog så svårt som man själv gör det, allt beror nog på hur man ser på saken.
Jag har några få vänner som faktiskt har förstått sig på det, som alltid ler och inte tar så stor stress av svåra situationer. Och visst fan kan det vara jävligt svårt ibland. Och man inte vill leva längre, men efter en tid kommer viljan, och man orkar gå vidare.
Och just då, när allt bara är skit, och känslan i bröstet, det där hålet som finns där, och det går bara inte bort. Men jag har lärt mej att det fylls igen med glädje, från vänner och familj.
Men jag tror också om vi inte skulle stöta på missöden nu och då skulle vi inte heller vara lyckliga, för vad skulle vi ha att jämföra med? Hoppas ni nu förstod vad ja mena.
Jag har så konstiga känslor inom mej just nu, jag är arg, glad, besviken, sårad, hjärta tar ont, jag vill skrika. Slå. Sparka.
Det som inte dödar dig gör dig starkare.



Det här är min blogg, jag skriver vad jag vill, jag har mina egna åsikter, jag skriver när jag vill
och jag har den inte här för er skull. Utan för min egen, för att få göra det jag älskar mest- skriva.
Make love, not war